K som i Kristen musik

Den vanligaste missuppfattningen om mig då jag var tonåring var att jag var pryd och kristen. Bara för att jag var "sen" ut i dejtingvärlden och svor inte. Orsaken varför jag inte svor var för att jag inte ville vara som andra jämnåriga/yngre personer som svor vartannat ord... Överlag så var min tonårs revolt var väldigt bakvänd. Jag var en "normis", plugghäst, jag försökte bara smälta in. Det var min revolt. Något som de flesta inte tolkade som en revolt men det var det för mig. Jag drömde under åttan att gå runt i neonfärgade kläder av någon anledning. Men det passade inte in i min udda revolt. Ja... tillbaka till ämnet!

Jag har inget emot kristna (eller någon annan religionsutövare för den delen), men religionen har aldrig passat för mig. Trots att jag har gått: Kyrkans Barntimme, Scouterna,Tonår (det var missionskyrkan som ordnade barnaktiviteter för oss bybarn) och den roligaste kvällen i gymnasiet var då jag hände med grannkommuns kristna och spelade spel och grillade bananer i en kakelugn. Så har aldrig religionen i sig tilltalat mig.

Nu kan det vara något ärftligt eftersom jag är tredje generationens Agnostiker.
Jag tror på något, men jag kopplar det inte till någon av världsreligionerna. De passar inte in i hur jag tolkar världen.

Då var det avklarat så ville jag återkomma till ämnet. Dock verkar jag på ett omedvetet plan gilla viss kristen musik. Det händer då och då att jag ramlar över en låt som jag tycker är riktigt fin. Vanligtvis så snabbtolkar jag den som en kärleksvisa. Min inre treåring lyssnar om och om igen på låten tills jag plötsligt förstår texten... Det är en kärleksvisa, men tillägnad Herren Jesus och inte en romantisk partner som jag trodde. Som tur så kan jag skratta åt det och min inre envishet fortsätter att tolka låten som en visa som handlar om allmän kärlek.

Min senaste innästlade kristna låt är Hillsongs United: Oceans. Men den är väldigt söt och fin så jag förlåter dess bedrägeri.

Dock önskar jag att Youtube kan sluta rekommendera öppen kristen musik (sådana som inte ens kan lura mig att de är något annat) och traktorvideor till mig. Bara för att man råkar trycka på en traktorvideo en gång. Betyder inte det att jag vill se alla som finns! 

J som i utan Jobb

Det tog oväntat lång tid att återkomma till detta ABC. Men nu kör vi igen! Inlägget om bokstaven J har jag försökt skiva... fyra gånger nu. Olika ämnen och stilar. Men det fick tillslut bli det här: Det bittra ämnet om att inte längre ha ett stadigt jobb att gå till. Eftersom det är orsaken att jag inte har haft tid eller ork att blogga. 

Jag tillhör numera statistiken över Sveriges alla arbetslösa. Officiellt sedan en månad tillbaka, men jag har inte haft ett jobb att gå efter på över 6 månader (mer än vissa timmar springvikariat). En upplevelse som jag skulle ha klarat mig utan. Hade jag aldrig haft en arbetslös dag i mitt liv så hade jag skattat mig lycklig.

Jag storknar av all tid som jag lägger ned på att skriva blanketter, rapporteringar och jaga efter intyg som ska skickas in till höger och vänster. E-postmeddelanden som ska formuleras och skickas till rätt person. Värst är dock telefonköer då man vill vara säker att få tag i någon. Det känns som en stor del av min tid/energi försvinner ut till ingenstans. Visserligen är det bara min första månad som officiellt arbetslös så det är extra mycket som ska in. Men rapporteringen på diverse olika instanser kommer inte sluta i framtiden.

Nu så har jag en himla tur för jag har en fantastisk Arbetsförmedlare som faktiskt bryr sig! Något som jag hör av nära och bekanta som är samma sits att ofta så är inte fallet. Jag har fått mer hjälp under min första månad än vad en del får under flera år i arbetslöshetskarusellen. Trots att de har bett om hjälp! Det är förkastligt. Den hjälp man får från Arbetsförmedlingen ska inte bero på vart man bor och vem man har som handledare.

Men för att återgå till min egna historia.
Att jag har fått hjälp kan bero på några saker: jag har bland annat Omställningsfonden i ryggen. Sedan har jag självmant vänt mig till t.ex. studievägledare (via det lokala gymnasiet/vuxenskolan och fick ett möte. Så skönt att bara få bolla idéer med någon. Funderar man på att studera är det ett bra tips) och gått hos jobbcoach (via O.fonden). Så att jag visar att jag vill något med mitt liv. Även om min kropp inte fungerar mer än till hälften. Att vara till hälften sjukskriven (sjuk) utöver arbetslösheten gör det bara extra jobbigt med allt man ska göra/ordna.

Får jag bara klartecken från Försäkringskassan och A-kassan (pengar) så har jag ändå bra tro om framtiden. Min förmedlare och jag har hittat en utbildning som Arbetsförmedlingen står för som skulle passa mig perfekt, som ger ett yrke som är som gjort för mig. Utöver det så får jag studera till halvtid som är det tempot min kropp pallar. Så jag ser ett ljus i denna mörka, trista tunnel.

Vill ni veta vad den vanligaste frågan är då man sticker näsan in till arbetsförmedlingen?  
"Har du tänkt på att läsa vidare?".
Visserligen en vettig fråga eftersom du nästintill behöver en högutbildning, plus flera års arbetslivserfarenhet för att få ett jobb med att vända hamburgare. Sorgligt nog är det knappt en överdrivning. Det är en inflation på arbetsmarknaden med massor av sökande per tjänst som är ute på marknaden.
Sedan verkar arbetsförmedlingen ha direktiv att försöka få så många som möjligt att läsa vidare på t.ex. universitetet så statistiken över Sveriges arbetslöshet ser bättre ut. Jag vill att man/media ska då de talar om den statistiken räknar med hur många som studerar. För de står ju också utanför arbetsmarknaden. Hur stor ökning är det hos universitet och folkhögskolor? För där ligger den sanna siffran om hur många arbetslösa det finns i Sverige.  

Så vi har att se fram emot om ett par år då Sverige kommer ha de mest högutbildade arbetslösa i världen. 

Jag hoppas dock att inom två år vara tillbaka i arbetsmarknaden. Så jag slipper en del av all denna byråkrati!

EDIT:  Jag hade en bra arbetsförmedlare. Nu en vecka (21/5) efter min möte med förmedlare får jag ett brev där de står att de har bytt ut min arbetsförmedlare mot någon ny. Det är den fjärde gången det händer sedan augusti då jag skrev in mig på en förvarning/deltids arbetslöshet. Det tycker jag är oacceptabelt. Så nu hoppas jag att min nya förmedlare håller min förras löfte. Annars kommer jag bli arg!

Påsklov!

Nu tänker jag ta påsklov så ABC:et fortsätter på tisdag eller onsdag nästa vecka. Eventuellt läggs andra inlägg upp men troligtvis inte ABC:et.

Glad Påsk på er!

I som i Inspelning och Inspiration

Nu ska vi testa något nytt. Jag gör detta inlägg till en videoinlägg. 
Det finns många saker jag kunde ha gjort bättre. Som att använt stativ (eller haft längre armar...) och inte filmat med kameran på sned. Men, men det bjuder jag på. Så var så god att se:

H som i Hår

Jag är extremt osentimental då det gäller mitt hår. Jag har haft allt i frisyrväg. Från håret till nedanför skulderbladen till ett par cm kort. Halva skallen rakat andra halvan halv långt. Mitt motto som jag har då det gäller mitt hår är:

"I värsta fall blir jag flintskallig. Och jag kan bära upp det med"

 Före konstnärsklippning

För att ni ska förstå hur pass lite jag bryr mig om mitt hår så följer här en liten anekdot. Jag ställde upp på en konstnärsklippning för ett par år sedan. Detta var alltså ett konstprojekt, inte att vara gesällprovs modell (som jag också har varit ett par gånger). Jag och min dåvarande svägerska fick fara ut till Coops lagerområde och gå in i en lastbilsgarage. Det var ca 27 minus grader. Det var så kallt att det var rimfrost på dörrhantaget. Ingen värme inne i lokalen. Vi fick sitta på varsin stol med frigolitbitar under fötterna för att försöka se till att vi inte förfrös fötterna trots vi hade skor på oss.
Så det var vi två och de två konstnärerna, hon som höll i projektet (utbildad frisör) och fotografen. 

Min dåvarande svägerska fick en konstnär som brukade klippa sitt eget hår. 

Min däremot... Han som skulle klippa mig var en konstnär som jobbade med sten och metall. Innan han skulle börja utbrast han:
"Men jag har ju inte ens använt en kam tidigare!" Hans panik skar nästan hans röst.
Så med den meningen ekande i örat lät jag honom klippa mig.

Mitt avklippta röda hår lyste som små droppar av rubiner på den svarta handduken som låg över mina axlar.

Först då jag satt i bilen på väg in till stan för att möta mamma och lillasyster fick jag se mig själv ordentligt. 

 Efter

Resultatet blev inte särskilt jämt. Det var en ojämn Stina på Saltkråkan frilla.
Dagen efter fixade hon som höll i projektet till mitt hår. Så det blev en jämn Stina-frilla. Det funkade.

Så vad är det galnaste ni har gjort med ert hår?

G som i gammelmormor Albertina

 Vi har ett ordspråk i min familj som min gammelmormor Albertina brukade säga:

Den som inte tål att se skrömta

Behöver inte vara rädd ty den kommer aldrig att se något.

Skrömta: Oknytt, spöken och andra övernaturliga väsen.

En av mina favorithistoria som barn var hur Albertina mötte en vittra i skogen.

Lilla Albertina skulle gå ut i skogen med lunch till sin far som högg ned träd. Hon går och går efter stigen som leder henne djupt in i skogen. Plötsligt delar sig stigen. Hon vet inte vilken stig som är den rätta. Vilse och ensam känner hon sig. Men så ser hon hur en blond flicka med en röd klänning står efter ena stigen och vinkar emot henne. Albertina följer glatt efter flickan som leder henne vidare igenom skogen. Gång på gång försöker Albertina prata med flickan. Flickan säger inte ett ord utan bara nickar eller skakar på huvudet. 

Plötsligt hör Albertina ljuden av skogsarbeten. Så hon springer fram en liten bit och ser sin far längre in i skogen. Hon vänder sig om för att tacka flickan. Men flickan är spårlöst försvunnen. 

Förbryllad berättar hon händelsen för sin far som säger:

"Du har fått hjälp av vittra, låter det som"  

Har ni familjelegender som går i släkten och vill dela med er? Jag lyssnar gärna!

F som i Fanfiction

Fanfiction eller fiction skriven av fans till en viss tv-serie, film, spel eller bok. Fansen tar original verkets värld eller karaktärer och skriver egna historier. 

Till och från läser jag en del Fanfiction. Det kan vara väldigt avkopplande. Förutom då jag stör mig på felaktig information eller annat. Då blir jag bara less och ibland riktigt irriterad. Jag skulle kunna ha en lång utläggning på hur felaktig information om sex som sprids via t.ex. fanfiction och kärleksböcker men det får vi ta en annan gång.

Det har hänt att jag ibland skriver egen fanfiction. Men det gör jag ofta för att ta kol på långa skrivkramper. För det är skönt att inte behöva tänka ut världen och alla sådana detaljer själv. Utan man bara kan skriva det man känner för. Så vill jag att karaktär X och karaktär Y från en tv-serie ska låt oss säga hamna i en zombie apocalpyps så kan jag göra det.

Jag lägger dock sällan ut mina små historier på de diverse fanfiction hemsidor som finns. Det är nog mest för att jag skriver på svenska och orkar inte översätta.

I samband av en annan utmaning så skrev jag en kort fanfiction baserad på George R.R Martins a song of ice and fire värld. Trots att jag vet att herr Martin är väldigt emot fanfiction. Så var så god och läs om ni vill. Den är säker från avslöjande som ska ske i Game of Thrones.

Denna lilla historia handlar om en liten vildings flicka.

Vinden gjorde att snöfallet piskade hennes ansikte. Det gjorde ont.
Dock var den smärtan inget, jämförelsevis med smärtan som varje andetag gav henne. Hon hade ramlat tidigare nedför en sluttning i sin flykt. Om hon överlevde till morgondagen skulle hon ha svårt att röra sig över huvudtaget. Varje andetag fyllde hennes mun med den järnfyllda smaken av blod. Hon var tacksam att hennes ben fortsatte röra henne framåt.
Flykt var hennes enda tanke.
De hade kommit. De som hennes mamma hade viskat om, de som hennes mor hade varnat henne för.
Alla visste att man måste bränna sina döda. Men nu fanns ingen som kunde bränna hennes familj. Hennes familj tillhörde Dem.
En bråkig harfälla hade räddat henne. Den fällda haren låg övergiven kvar på platsen där hon hade sett sin familj bli slaktade.
Hon önskade att någon, någon kunde rädda henne. Vem som helst.
En gömd isfläck gjorde så hennes fötter gled undan för henne. Hennes högra knä smällde rakt ned i marken. En ny våg av smärta rullade in över hennes kropp. Tårar gled ned för hennes kinder.
Kylan frös dem.
Hon försökte resa sig. Men utmattningen och smärtan gjorde att hennes kropp kändes trög som hon var gjord av is. Hur hon till sist kom upp på benen visste hon inte.
Haltande fortsatte hon.
Hon haltade emot berget. Kom hon bara fram till berget skulle hon klara sig. Det var sagan hon lade allt hopp på.
Varje steg var en pina. Både av smärtan och känslan att när som helst kommer De Andra finna henne och hennes desperata flykt skulle vara förgäves.
Berget som hade sett otaliga somrar och mörka vintrar, då måste den vara ett skydd emot Dem.
Men då hon kom fram, utmattad dog hennes sista hopp. Berget verkade inte ge något skydd. Ingen hjälte stod där, redo att skydda henne. Hon haltade vidare runt berget snyftande. Oavbrutet sökte hon efter skydd. Fick hon bara sova kanske hon skulle orka fortsätta nästa dag.
Men skyddet fanns inte. Så mödosamt fortsatte hon att sätta ena foten framför den andra.
Hon trodde att hon hade börjat drömma då hon såg ett litet skimrande sken från en grotta uppe vid den snötäckta klippan längre fram.
Ljuset kunde betyda vän eller fiende. Det fria folket eller Kråkor. Det spelar ingen roll, tänkte hon då hon släpade sig uppför emot räddningen och elden. 
Allt är säkrare än att stanna ute i mörkret.