Till och från läser jag en del Fanfiction. Det kan vara väldigt avkopplande. Förutom då jag stör mig på felaktig information eller annat. Då blir jag bara less och ibland riktigt irriterad. Jag skulle kunna ha en lång utläggning på hur felaktig information om sex som sprids via t.ex. fanfiction och kärleksböcker men det får vi ta en annan gång.
Det har hänt att jag ibland skriver egen fanfiction. Men det gör jag ofta för att ta kol på långa skrivkramper. För det är skönt att inte behöva tänka ut världen och alla sådana detaljer själv. Utan man bara kan skriva det man känner för. Så vill jag att karaktär X och karaktär Y från en tv-serie ska låt oss säga hamna i en zombie apocalpyps så kan jag göra det.
Jag lägger dock sällan ut mina små historier på de diverse fanfiction hemsidor som finns. Det är nog mest för att jag skriver på svenska och orkar inte översätta.
I samband av en annan utmaning så skrev jag en kort fanfiction baserad på George R.R Martins a song of ice and fire värld. Trots att jag vet att herr Martin är väldigt emot fanfiction. Så var så god och läs om ni vill. Den är säker från avslöjande som ska ske i Game of Thrones.
Denna lilla historia handlar om en liten vildings flicka.
Vinden gjorde att snöfallet piskade hennes ansikte. Det gjorde ont.
Dock var den smärtan inget, jämförelsevis med smärtan som varje andetag gav henne. Hon hade ramlat tidigare nedför en sluttning i sin flykt. Om hon överlevde till morgondagen skulle hon ha svårt att röra sig över huvudtaget. Varje andetag fyllde hennes mun med den järnfyllda smaken av blod. Hon var tacksam att hennes ben fortsatte röra henne framåt.
Flykt var hennes enda tanke.
De hade kommit. De som hennes mamma hade viskat om, de som hennes mor hade varnat henne för.
Alla visste att man måste bränna sina döda. Men nu fanns ingen som kunde bränna hennes familj. Hennes familj tillhörde Dem.
En bråkig harfälla hade räddat henne. Den fällda haren låg övergiven kvar på platsen där hon hade sett sin familj bli slaktade.
Hon önskade att någon, någon kunde rädda henne. Vem som helst.
En gömd isfläck gjorde så hennes fötter gled undan för henne. Hennes högra knä smällde rakt ned i marken. En ny våg av smärta rullade in över hennes kropp. Tårar gled ned för hennes kinder.
Kylan frös dem.
Hon försökte resa sig. Men utmattningen och smärtan gjorde att hennes kropp kändes trög som hon var gjord av is. Hur hon till sist kom upp på benen visste hon inte.
Haltande fortsatte hon.
Hon haltade emot berget. Kom hon bara fram till berget skulle hon klara sig. Det var sagan hon lade allt hopp på.
Varje steg var en pina. Både av smärtan och känslan att när som helst kommer De Andra finna henne och hennes desperata flykt skulle vara förgäves.
Berget som hade sett otaliga somrar och mörka vintrar, då måste den vara ett skydd emot Dem.
Men då hon kom fram, utmattad dog hennes sista hopp. Berget verkade inte ge något skydd. Ingen hjälte stod där, redo att skydda henne. Hon haltade vidare runt berget snyftande. Oavbrutet sökte hon efter skydd. Fick hon bara sova kanske hon skulle orka fortsätta nästa dag.
Men skyddet fanns inte. Så mödosamt fortsatte hon att sätta ena foten framför den andra.
Hon trodde att hon hade börjat drömma då hon såg ett litet skimrande sken från en grotta uppe vid den snötäckta klippan längre fram.
Ljuset kunde betyda vän eller fiende. Det fria folket eller Kråkor. Det spelar ingen roll, tänkte hon då hon släpade sig uppför emot räddningen och elden.
Allt är säkrare än att stanna ute i mörkret.
