Jag räknar mig själv som en ganska svårskrämd människa. Inte mörkrädd för fem öre. Skräckfilmer skrämmer mig inte. Bara för att visa hur förbannat hård jag är så tänker jag berätta en sann historia. När jag var tonåring spenderade jag mina sommarnätter, ensam, ute i en stuga vid skogsbrynet på gården. Där jag sov tryggt och lugnt. Trots grenar som skrapade på taket och smygande skogsdjur. Till och med efter någon främmande pojke sparkade in dörren till stugan. Ingen fara jag skrämde bort honom med ett argt: "Men, Hallå!". Så fort han hade sprungit snubblande igenom skogen och for iväg på sin moppe, gick jag bara in till mamma berättade vad som hände. Sedan gick jag ut i stugan och sov igen.
Men i kväll blev jag rädd.
Det var mörkt ute och jag skulle hämta något från bilen. Och plötsligt rasslar det från syrenbusken något infernaliskt! Det låter som om det är en älg som rusar igenom busken rakt emot mig. Jag hoppar runt mot busken. Beredd på det värsta (zombier, yxmördare, clown eller något onämnbart ofattbart hemskt).
Det var ingen älg eller galen mördare. Det var katten som hade blivit skogstokig och rusat upp för syrenen så löven föll i drivor.
Tack så mycket, Tula, för att du: "keeping me on my toes"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar