En tonåring, Ever, är med om en bilolycka där hon förlorar hela sin familj. När hon drömmer om olyckan finns det en ung man som förtrollar henne med sina ögon.
Efter olyckan flyttar hon till sin karriärdrivna moster som inte vet om att Ever efter olyckan kan höra folks tankar, se deras auror och se spöken. Ever hanterar detta genom att klä sig i förstora huvtröjor, ha på sig solglasögon och ha på sin mp3 spelare på hög volym. För att stänga ute sina nya intryck.
Plötsligt en dag kommer en ung man till hennes klassrum, en man som hon varken kan se hans aura eller höra vad han tänker.
Jag blev inte frälst av Evermore. Jag störde mig på Ever tyckte hon var ointressant, trots jag är fånigt förtjust i övernaturliga förmågor. Damen Auguste som är den stora kärleken i boken är en stor fånig, pompös och hemlighetsfull fjant som jag rent hatade. Jag kunde inte för fem öre förstå vad Ever såg i honom förutom hans förmåga att få de andras tankar att tystna för Ever.
Boken har en fördel. Damen går endast i skolan (trots han är *spoiler* odödlig *spoiler*) för att förföra/stalka Ever. *Spoilers framöver* För det är min stora störningsmoment i tonårsvampyrhistorier: åh jag får leva för evigt! Sweet, jag ska gå i högstadiet/gymnasiet i all framtid! Jag hade möt solen/dödat mig innan jag hade levt i hundra år om det hade varit mitt öde...
Nä, nu tror jag att jag har Highlander maraton i stället där de odödliga har i alla fall ett syfte!
"There can be only one!"
